Leonas värld

Inför honom kände hon sig naken. Blottad och utlämnad. Men aldrig riktigt sedd. Han hade en stor kraft som fick henne att långsamt segla ner på knä. Då han tog i henne sved hans händer mot hennes nakna kropp. Ljuvlig smärta. Om hon bara kunde få honom att förstå. Hon visste att det var en omöjlighet för hon skulle aldrig våga konfrontera honom. Men han kunde väl ana? Det kanske han egentligen gjorde men han var rädd. Hon kunde se det framför sig, hur han låg sömnlös om natten, med dimmiga ögon och röster ekandes i huvudet. Kanske var det han som var svag? Inte hon..

Deras tillvaro tillsammans var som en taktlös vals. Hon tog ett steg framåt, han tog två bak. Aldrig fick något lämnas åt slumpen eller ödet. De följdes aldrig åt, kände aldrig samma puls. Förutom om nätterna. De få nätter som han tillbringade tillsammans med henne. Han släppte alla hämningar och vissa gånger somnade han gråtandes som ett litet barn i hennes famn. Hon fick aldrig veta varför han grät så häftigt och intensivt. Bara att.. Hon kände å andra sidan aldrig någon anledning att leta efter svar. Hon visste ändå att hon aldrig skulle få några..