Nyfiken Blå. Nyfiken Gul.
Jag har en benägenhet till att söka svar. Men vilka är de rätta svaren? Finns det överhuvudtaget några svar? Kanske. Kanske inte. Det ligger hur som haver i min natur. Jag är en sökare. Jag kanske inte ska leta så förbannat. Hihi. Just can't help my self! =) Jag har en ganska så bra känsla nu, tack vare min nyfikenhet.
Har varit en skön dag. O resten av veckan verkar bli lika bra! Faktiskt! Egentligen vill jag bara slänga mig på telefonen. Men jag får väl chilla ett tag.. Några dagar till!
Säger som Christina i Grey's Anatomy:
Jag behöver en drink, massage och en man.
Hehe!
Nytt, alldeles nytt
Och så var sagan slut. Han gjorde det. Tillslut. Han packade sina väskor och gick. Dörren for igen bakom honom och lämnade henne kvar. Ensam. Utan hopp. Vart tog han vägen? Var skulle han nånstans? Hade han någon annan som väntade? Så många frågor utan svar. Hon. Ensam kvar.
Det hade ju varit bra. Eller var det aldrig det? Infekterat från början. Tomma ord utan innebörd. Han lovade och hon trodde. Trodde på hans historier. Som han säkert berättat för flera tidigare. Han hade ett sätt. Det var svårt att inte tro på det han sa. Det lät ju så vackert. Sant. Precis vad hon behövde. Sanning. Nu stod hon kvar. Hon. Ensam kvar.
Hon ska starta en en- bands- orkester. Där hon ska spela alla instrument själv. Hon ska spela så vackert. Så vackra melodier. Hennes stämma ska skära genom glas. Hennes texter ska inte lämna någon oberörd. Och så ska hon visa. Visa honom. Den jäveln..